Ode till ett handtag.
Har jag nu plötsligt blivit helt från vettet?
Jag har ju inte sett dig förut på det sättet!
Du sitter där på dörren, nött och föga fager,
men plötsligt strålar du för mig i annan dager.
Jag inte kunnat skatta rätt ditt stora värde
och påminns om det far och mor mig lärde:
Att spara och va´rädd om det man har.
Vem vet, det kommer kanske andra da´r!

Jag mina frågor nyfiket dig sänder.
Du hållits av så många längtansfulla händer
som öppnat dörren i jakt på rätta kläder
beroende på årstiden och vilken typ av väder.
Du blivit stängd och öppnad sedan femtitalet
och lyssnat tålmodigt på klädvalskvalet.
Det är med glädje man får konstatera;
Tänk att du ännu kan fungera!

Men förlåt, du kanske suttit upphängd i ett kök,
blitt´kladdig eller tärögd utav riven lök,
eller funnits i ett sovrum och utan att alls darra
förnöjt eller förskräckt hört sängen knarra.
Ja, många saker, Handtag, kunde du berätta,
om hyresgäster både hungriga och mätta.
Om livets gång i alla lägen.
Om glädje och om sorg längs levnadsvägen.

Oh, Handtag. Välanvända, funktionella, originella!
Du kan väl stanna hos oss jämt, oh snälla!
Inte skall du nu ge upp allt för en senare modell,
när du fungerat åratals helt utan gråt och gnäll?
Må du i ytterligare femtio år i lugn och ro få verka.
Som kulturellt bevaransvärd vi alla vill dig märka.
Till alla dem som nu vill renovera:
Ge Handtaget ett handtag! Och tag och reflektera!

Lennart J.